Jag vet inte om jag kan hålla mig till de nya reglerna för jag är nog deprimerad, det hade bara blivit skådespeleri av det. Jag har försökt berätta för Sam att jag mår extremt dåligt men jag tror inte att han förstår, eller inser allvaret. Har riktigt mörka tankar.

Sam har nu sagt til mig att hans känslor börjar svalna. Om detta förtsätter så är separation ett faktum. Jag vill inte separara jag vill inte att min son ska ha två hem. Jag vill vara en familj. Sam kan inte förändras, han är inte villig att kämpa vilket betyder att allt faller på mig. Ska vi göra slut på vårt förhållande, eller ska vi vara tillsammans. Nu är det då mitt ansvar att Sams känslor inte försvinner helt och göra så att han trivs. Han ska få vara med kompisar så mycket han vill, spela online, spela playstation, festa osv. Jag ska städa och ta hand om vår son. Jag ska alltid säga ja till sex och jag ska inte vara arg. Kanske kan vi då hålla ihop. Jag ska försöka att inte vara olycklig, jag ska istället acceptera mitt liv.

Sam kommer hem från jobb och börjar klaga på att det ligger grejor överallt "om jag hade varit hemma hela dagarna så hade det inte sett ut så här". Jag blir galen, han vet inte hur mycket jag egentligen gör, jag blir ledsen när han säger sådant till mig. Ibland känns det som om han vill att jag ska vara någon slags hemmafru från 50-talet. Jag kan inte plocka undan målarfärgen eller penslarna eller inslagspappret för jag är inte färdig med det. Jag håller på med att måla tavlor till min släkt i julklapp och vi håller på att slå in julklappar. Så vad gör det att det ligger på ett bord och ser lite stökigt ut, jag är ju mitt uppe i mitt arbete? Det är ju inte bra nog att jag håller på att laga mat till oss, eller att jag har lagat mat till Harry och förberett annanas till vår Tantrakursavslutning, eller att jag har tvättat och tagit en körlektion idag. Fy fan ditt jävla as. Jag blir arg och när han lägger en till kommentar om att vara hemma hela dagarna och inte göra något vettigt så åker glas i golvet. När vi kommer hem efter Tantran så pratar vi inte om något för då vill han sova. Jag kan tycka att det är värt att offra lite sömn för att bli sams igen. Men nä, så dra åt helvete!

Jag är född 88 och min sambo Sam 87. I våras fick vi vårt första barn, en liten pojke Harry. Innan graviditeten var vårt förhållande okej, jag var missnöjd med mycket men kärleken fanns där. Vi ville ha barn och vi satte igång att ha oskyddat sex, tre veckor senare var jag gravid och vi var glada. V7 var det dags för första besöket hos gynekologen för att bekräfta graviditet och där fick vi bekräftat att hjärtat inte slog. Vi var helt förstörda och jag kunde inte hålla in tårarna i taxin på vägen hem. Vi väntade två menstrationer innan vi gick på det igen och jag blev gravid direkt igen. På jobbet en dag när jag gick på toaletten var det lite blod i trosorna och det högg till i hjärtat. På kvinnokliniken konstaterades att det var ett andra missfall. Fostret hade dött redan i v.8 men min kropp hade inte hängt med och det var nu v12 som det visade sig. Livet kändes orättvist milt sagt. Vi väntade tre menstrationer och jag gick till gynekologen för att se om allt såg bra ut för att försöka igen. Jag blev gravid direkt igen, det är inte det som är vårat problem, utan att få behålla barnet. Jag var inte glad för att vara gravid för jag vågade inte längre, jag var väldigt trött och ledsen hela graviditeten. Jag var berövad på lyckan efter allt som vi gått genom.Under graviditeten var Sam väldigt omhändertagande och snäll mot mig, jag är tacksam för det fast jag kan tycka att det hör till. När Harry skulle komma till världen kände jag inte heller någon lycka för när han kom ut andades han inte på två minuter, kanske låter lite men det var det inte för oss. Jag grät och tänkte att han kanske inte klarar sig, och sedan började han skrika. Men jag hade blivit så skrämd så det blev inget lyckorus för mig. Jag var ledsen efter förlossningen också och ville inte äta. Jag har varit ganska ledsen i perioder sedan dess. I början efter förlossningen kände jag ingen kärlek för Sam, men visste att den fanns där, jag hade bara fullt upp med allt annat som var nytt. Nu är Harry 8 månader och jag vet inte om kärleken finns i mig eller inte. Jag känner i alla fall ingenting för Sam.